Dette er min historie. Den er ganske sann, om ikke så sannsynlig. Ikke så lett å gjenfortelle heller. Kanskje du må gjenta det for meg.
Tiden er skrudd tilbake til år 1718 da svenskene for andre gang var på besøk med dekadensens felttog. Hovedrollen er den svenske førstegangssoldaten Kalle som lengter tilbake til sin fästmö Ellen i Jämtland. Skuespillet skildrer mellom kampscenene minnene og drømmene til Kalle, og det tunge psykiske presset han er utsatt for som ung soldat som for første gang får blod på hendene.
Kalle:
Får jag fråga dej Per Åke, med striden så när
Det är en sak jag funderar på
Min bästa vän er livet, döden kan jag inte förstå
Hur ska jag kunna döde någon då
Inte kan jag fatta, inte kan jag få ro
Hur kan man leva, när man har tvättad sina händer i blod
Var han en ädel själ,
Herre bevara honom väl
Jeg drømte mareritt i natt. Det er lenge siden sist, og handlingen var nå anderledes. En periode drømte jeg nesten hver natt om han, hvor stor han var, hvor mye bedre han var. Hvordan han tok alt jeg hadde hatt i hendene sine og forgyllet det med sitt perfekte liv. Etterpå våknet jeg, gjerne i fem-sekstiden på morgenen, og fikk ikke sove igjen. I natt var det ikke slik. Jeg følte ikke misunnelsen lengre, ikke noe vedmod, bare bitterheten og smerten som hang igjen i en tynn, tynn tråd. Jeg har tenkt på hvordan det vil være å møte ham, og gud hvor jeg frykter det. Jeg vet ikke hva jeg ville gjøre. En fortrengt del av meg vil tuppe han i ballene og slå ut tennene hans, tvinge ham til stillhet. En annen del av meg vil gi ham håndtrykk og vennlige ord. Men egentlig, vil jeg bare slippe å vite av ham. Han er ynkelig, patetisk og falsk. För ett jävla krig.
Jeg våknet også denne gangen i grålysningen, men jeg var ikke våt av svette og tårer. Jeg fikk sove igjen, i vissheten om at alt lå langt utenfor rekkevidde, langt vekk fra mitt liv.
Byens menn er arbeidere. Byens kvinner er arbeiderfruer. Arbeiderne må tjenestegjøre i bergkompaniet som sloss i dalstrøkene rundt forbi, og arbeiderfruene er allene igjen i byen. Den eneste mannen igjen er den feige kobberverkdirektøren Bergmann.
Den svenske offiseren Niklas har en romanse med den lokale bondejenta Kristine. Kristine er datra til Maren, en arbeiderfrue som i realiteten styrer byen. Ei råkul dame med munntøyet i god behold. Kristine lengter bort fra den forfrossne fjellbyen, og ser potensiale i den foraktede inntrengeren.
Niklas:
Kristine, här är jag
en främling i er stad
Jag får röra vid din kind
och sen bjuder du mig inn
dörren har du så på glänt?
Kristine:
Ja hit kan du kåmma tidlig som sent
Om du vil
Niklas:
Om jag vill?
Kristine:
Om du vil
Begge:
Jag är så rädd för kärleken
rädd för at älska och förlora den igjen.
Kristine:
Men vi e her no
Det er forbudt og hemmelig. Så pinlig og pirrende. Undertrykt og lengselsfullt. Umulig og dårlig timet. En hel del adjektiv, faktisk. Men alle vet, jeg kommer til å forsvinne fra dette liv.
Jeg kommer til å dra, utforske nye landskap, se nye horisonter. Og på veien kommer jeg til å falle. Det kommer du til å gjøre også. Så hva i helvette er det å snakke om? Enkelte ting snakker vel for seg selv?
Niklas:
Kristine, elva långa år,
har jag gått i kungens kläder.
Kämpat många krig
och höstad ära och heder.
Jag är så rädd för kärleken
rädd för at älska och forlora den igen
Jag måste gå nu.
Jag måste gå nu.
Kritine:
Niklas, kan du itj bli?
Je trøng deg i natt her ved sia mi
En å snakke med
En å sove ved
SiljeH:
Eg går ingen vei,
Hvis du blir her
Niklas:
Kristine jag är nästan i vilse
Jag känner ej igen mig nu,
men jag stannar med dej här tills i morgon
Bara för det at du är du
Vi vet vel alle hvordan det gikk med svenskene. Hvorfor vi kaller dem for dumme. Kongen deres dristet seg ut på Fredriksten skanse og fikk en karamell i tinningen av en stødig norsk muskettbetjent. Svenskene trekker seg tilbake, og legger veien hjem mot Sverige. Det skulle de aldri gjort.
Kalle:
Ellen, jag fryser, jag är så rädd
Rädd att dö, ensam i natten
Drömmen jag drömde, nu bliver den sann.
Förlåt mej om du kan.
Ellen:
Kalle, jag väntar på dej var som helst
I minnen om sommar og glädje
Om inte du kommer vad ska jag göra då?
Jag är ängslig, vart bliver du av.
Ingen av svenskene kommer seg hjem. De blir rammet av storm på veien og alle dør. Og alle i publikum gråter. Jeg og, jeg og.
Ellen:
I detta krig, i detta krig
För vem ger dom sina liv?
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar